När vi kliver in i en arena, oavsett om det är för en pulshöjande ishockeymatch, en oförglömlig konsert eller ett stort idrottsevenemang, omsluts vi av en känsla av gemenskap och förväntan. Dessa magnifika byggnader är designade för att skapa minnen. Men bakom den imponerande arkitekturen och den avancerade tekniken kan det dölja sig en osynlig och luktfri fara som sällan diskuteras i dessa sammanhang: radon. Just för att problemet inte syns eller känns, och för att fokus ofta ligger på bostäder, har radon i publika lokaler blivit ett undanskymt hälsoproblem. Men vad är en arena om den inte är en fundamentalt trygg plats för alla som vistas i den?
Radonets ursprung från berggrund till betongfundament
För att förstå problemet måste vi gå till källan. Radon är en radioaktiv ädelgas som bildas naturligt när grundämnet radium sönderfaller i berggrunden och i vissa jordarter. Gasen är flyktig och kan lätt tränga upp till markytan. Problemet uppstår när den sipprar in i våra byggnader och koncentreras i inomhusluften. Stora betongplattor, komplexa rördragningar och omfattande grundläggningsarbeten skapar potentiella inträngningsvägar. Redan i tidiga statliga utredningar från 1980-talet, som primärt fokuserade på bostäder, identifierades marken som den absolut vanligaste och mest potenta radonkällan. Om en arena är byggd på mark med hög luftgenomsläpplighet, som grusåsar eller tjocka lager av fyllnadsmassor, ökar risken för radonintrång markant. Tryckskillnader, där ett litet undertryck skapas av byggnadens ventilationssystem, kan aktivt suga in den radonhaltiga jordluften genom minsta spricka eller otäthet i grunden.
Byggnadsmaterial som en dold källa
Även om markradon är den dominerande faktorn får vi inte glömma bort byggnadsmaterialet i sig. Vissa stenbaserade material, som betong och tegel, avger naturligt små mängder radon. I äldre anläggningar, särskilt de som uppfördes före 1975, kan man ibland hitta den så kallade blåbetongen (alunskifferbaserad lättbetong), som var känd för att avge betydligt högre radonhalter. Även om detta material är mindre vanligt i nyare arenor, är det en viktig faktor att beakta vid renovering och underhåll av äldre idrottshallar. Många av de anläggningar som utgör ryggraden i svensk idrottshistoria, inklusive historiska arenor som Scandinavium och Örjans Vall, uppfördes under en tid då kunskapen om radon i byggmaterial var begränsad, vilket gör en översyn extra viktig. Den samlade exponeringen från både mark och material utgör den totala radonhalten, och det är denna siffra som är avgörande för hälsan hos idrottare, personal och besökare.
Hälsorisker och ansvarsfrågor i publika miljöer
Radon utgör ingen akut fara, vilket är en av anledningarna till att det ofta förblir ett dolt problem. Risken är istället kopplad till långvarig exponering. När vi andas in radon sönderfaller gasen till radioaktiva metallatomer, så kallade radondöttrar. Dessa fastnar på dammpartiklar i luften och följer med ner i våra luftrör och lungor, där deras alfastrålning kan skada cellernas DNA och över tid orsaka lungcancer. Enligt Strålsäkerhetsmyndigheten beräknas radon i inomhusmiljöer orsaka mellan 400 och 500 lungcancerfall i Sverige varje år, vilket gör det till den näst vanligaste orsaken till sjukdomen efter rökning. Mer information om hur farligt radon är och vilka risker det medför finns hos Boverket. Det tar vanligtvis minst 15 år från exponeringens början tills en eventuell sjukdom utvecklas. Detta understryker vikten av att agera proaktivt, särskilt i miljöer som arenor där personal tillbringar hela arbetsdagar och där idrottare, inte minst unga, lägger ner otaliga timmar på sin träning.
Vem bär ansvaret för luften vi andas
Ansvaret för att säkerställa en hälsosam inomhusmiljö är tydligt reglerat. Enligt Strålskyddslagen vilar ansvaret på fastighetsägaren att hålla radonhalterna så låga som det är rimligt möjligt. Detta gäller inte bara bostäder, utan även allmänna lokaler dit arenor och idrottsanläggningar otvetydigt räknas. Boverket har i sina byggregler (BBR) fastställt ett gränsvärde på 200 Becquerel per kubikmeter (Bq/m³) för nybyggnation och ombyggnation. Samma värde används som referensnivå för befintliga lokaler. Kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder har tillsynsansvaret och kan förelägga fastighetsägare att mäta och vidta åtgärder om det finns misstanke om förhöjda halter, vilket Stockholms stad tydligt informerar om på sin webbplats. Det är alltså inte en fråga om god vilja, utan en lagstadgad skyldighet för arenaägare att ha kontroll över radonhalterna i sina fastigheter.
Från mätning till åtgärd så hanteras radonproblemet
För att få en tillförlitlig bild av radonsituationen i en anläggning krävs en korrekt utförd mätning. Den enda säkra metoden är att genomföra en långtidsmätning under eldningssäsongen, det vill säga mellan 1 oktober och 30 april. Mätningen bör pågå i minst två månader och utföras med spårfilmsdosor från ett ackrediterat mätlaboratorium. I en stor och komplex byggnad som en arena är det avgörande att placera ut tillräckligt många dosor på strategiska platser där människor vistas under längre perioder, som i omklädningsrum, kontor, pressrum och kanske till och med i vissa sektioner av läktaren. Det är också viktigt att säkerställa att anläggningens ventilation är i normal drift under mätperioden. En ny mätning rekommenderas ungefär vart tionde år, eller alltid efter större ombyggnationer som kan ha påverkat byggnadens täthet eller ventilation.
När mätresultatet kräver handling
Om mätningen visar på halter som överstiger referensvärdet på 200 Bq/m³ måste fastighetsägaren agera. Nästa steg är att utreda orsaken och därefter implementera lämpliga åtgärder. Om problemet är markradon kan lösningen vara att täta sprickor i grunden eller installera en radonsug eller en radonbrunn. En radonsug fungerar som en sorts dammsugare för marken som skapar ett undertryck under byggnaden och på så vis effektivt hindrar gasen från att tränga in. Om byggnadsmaterialet är källan kan en förbättrad ventilation vara den mest effektiva metoden. För att tryggt och effektivt eliminera risken är det avgörande att anlita experter, eftersom en professionellt utförd radonsanering erbjuder den mest pålitliga garantin för en säker inomhusmiljö, vilket är en ovärderlig investering i hälsan hos alla som använder anläggningen.
Arkitekturen för en hälsosam framtid
Det pågår en fascinerande utveckling där arenabyggandet inte längre bara handlar om estetik, publikkapacitet och hur avancerad akustik påverkar upplevelsen. En ny, och helt avgörande, dimension har tillkommit: byggnadens hälsa. Att proaktivt designa och bygga arenor som är täta mot marken och har balanserade ventilationssystem är inte en kostnad, utan en investering i både människors välbefinnande och fastighetens långsiktiga värde. Ansvaret för våra gemensamma rum sträcker sig bortom det synliga och hörbara. Det handlar om att skapa miljöer som är fundamentalt trygga, ända ner på molekylär nivå. Att säkerställa en radonfri miljö i våra arenor och idrottsanläggningar är ett tyst men kraftfullt sätt att visa omsorg om varje individ som kliver över tröskeln, särskilt med tanke på de många planerade arenabyggen som kommer att forma Sveriges framtida eventlandskap. Det är dags att låta denna osynliga fråga ta plats i rampljuset.
